Det som Hannes har drabbats av kallas för germinalcellstumör, ett samlingsnamn för flera olika tumörsorter som kan se olika ut men som man anser har ett gemensamt ursprung i kroppen. Ibland är de godartade och kallas då heratom (eller tvillingtumör), ibland är de elakartade och ses då som cancertumörer.
Gemensamt har de att de kommer från en cell som blivit kvar i kroppen sedan fosterstadiet. Normalt sett skall denna cell helt försvinna då ett embryo övergår till att vara ett foster, men ibland så blir denna cell kvar någonstans i kroppen. Eftersom det som först bildas på fostret är själva bålen och huvudet, är det någonstans utmed medellinjen som sedan tumören dyker upp. Vanligast i testikeln på pojkar och i äggstockar på flickor. På Hannes har cellen växt med ut i snoppen, vilket är väldigt ovanligt. Våra läkarna har efter frenetiskt letande hittat en pojke i Japan. De hade i sin tur hittat någon i USA som fick samma diagnos för ganska länge sedan. Så såvitt läkarna här vet är Hannes det tredje dokumenterade fallet i världen.
Det som vi ändå får försöka vara tacksamma för, nu när ändå eländet har drabbat oss, är att tumören från den här cellen är mycket primitiva. Detta ska enligt våra läkare betyda att cellen inte är bra på något annat än att dela sig. Annars kan cancerceller ha en del egenskaper som gör att de kan skydda sig vilket gör att det är svårare för cellgifter att bryta ned dem. Eftersom behanlingen ofta är lyckosam har läkarna gett oss gott hopp om att Hannes ska bli frisk från sin sjukdom.
Behandlingen
Germinalcellstumörer behandlas lite olika, men för Hannes del planerar läkarna för en cytostatikabehandling (cellgifter) som kommer att ges i sex tillfällen med tre veckor emellan. Varje tillfälle är en tredagarskurs bestående av tre olika cytostatika. Man hoppas på att denna behandling skall räcka, att den helt ska slå ut tumören. Men om det efter cytostatikakuren skulle vara något kvar i kroppen så måste det också till en operation.
Cytostatika är mediciner som gör att tumörceller dör. De måste ges direkt i blodet för att komma till tumören där som de ska verka, Hannes får alltså dropp. För att underlätta vid dropptillfällen har Hannes fått en venport, eller Port-A Cath (Hannes vill hellre att det ska vara en portahund), en liten dosa som opererats in under skinnet strax ovanför höger bröst och som är kopplad direkt till en ven i halsen. Slangen träs vidare ända in till hjärtat. Droppnålen sätts sedan i dosan i stället för i handen eller i armvecket.
Port-a-cath
De vanligastebiverkningarna av medicinerna är illamående och försämrade blodvärden. Illamåendet får Hannes en motmedicin, Zofran, för att hantera. Smaklökarna påverkas också av gifterna, så Hannes har blivit något enkelspårig i maten får man väl säga. Blodvärderna försämras tillfälligt på grund av att medicinerna också påverkar friska celler i kroppen, framförallt de som växer fort, tex de som bildar blodceller. Detta gör att Hannes ibland blir blek, trött och infektionskänslig. De celler som bildar hår påverkas också, så Hannes blonda lockar kommer att försvinna. Både blodvärden och hårväxt blir normal efter att behandlingen är slut.
Tack för att ni delar med er av er resa! Ni finns i våra tankar. Kram från Mia Björk med familj
SvaraRadera