Hannes är tillbaks med full kraft.
Allt är för oss i vår familj underbart skönt just nu och baske mig ska det vara så också för all tid framåt, det har vi bestämt. Redan helgen som gick så märktes det för varje dag hur han stegrade och fick både ork och lust att gå ut!! Just gå ut har inte varit en höjdare under vintern och det är kanske förståligt med tanke på kylan som varit. Det har ju varit jobbigt för oss andra med vanliga värden.
Meningen var att vi skulle resa till Värmland och hälsa på barnens nya kusin Frida, men Fanny drog på sig en stygg hosta och förkylning. Det hindrade oss inte från att ändå ge oss ut på en skidtur på söndagen i det fina vädret. Fanny, Ulle och jag på skidor medan Hannes åkte släde. Det var en aldeles vindstilla förmiddag med en värmande sol och ryggsäcken full med fika.
Trots minen så var det kul tyckte Hannes
Fanny skiner ikapp med solen
På tisdagen så var det dags för röntgen nummer två, magnetröntgen (MR). Eftersom jag kommer ihåg hur det var sist vi gjorde det så var jag förinställd på att han skulle behöva lugnande eller tom. behöva sövas igen, men icke. Han tog det hela med ro, och var istället så där härligt nyfiken som treåringar är, pekade och frågade om alla apparater och maskiner.
Hannes på väg in i strålarna.
Det enda som fortfarande är jobbigt är i och ur med nålen i Port-a-cath èn. Då tar han sats och skriker för full hals redan innan Marie hinner fram med nålen. Han kan rutinen men ogillar den starkt. Ännu så länge har Marie arbetat varje dag nålen satts och tagits ur, men så kommer det självklart inte vara varje gång fram i genom.
Är jag frisk nu?
Tisdag den 23 mars så ska vi träffa läkarna och få resultaten från båda röntgenfotograferingarna. Det är lite nervöst och jobbigt men jag är övertygad om att det inte kommer vara några nyheter utan bara ett konstaterande att allt ser bra ut och en schema läggning för framtiden med blodprovstagningar, röntgentagningar och andra hälsoundersökningar. De första fem åren kommer som sagt vara fulla med kontroller med jämna mellanrum men sen avtar dom efterhand upp till och med 18-20 års åldern. Där efter vet vi inte riktigt ännu hur det ser ut. Vi återkommer med det efter den 23:e.
På torsdagen sprängde vi ännu en gräns. Hannes var på dagis mellan 9 -13 helt själv. -Lycka. Hannes ville självklart inte gå hem när Ulle kom för att hämta honom. I morgon provar vi igen och går det bra så ökar vi på ytterligare lite nästa vecka, så då arbetar vi nog båda två lite grand -samtidigt. Det känns så skönt att bara få känna sig lite som vanligt. Jag trodde inte att det skulle vara så skönt men det är det.
Hannes följde med till Ulrikas arbetsplats idag och bjöd på fika, det var tydligen en fika lite utöver det vanliga besöket, Ulle får lägga ut om det lite senare..
I morgon gör vi ett nytt försök, då bär det av till Säffle. Det finns ett stort ömsesidigt behov för alla. Ingen nämnd och ingen glömd. Det blir lite av en minisemester. Tack alla ni som stöttar oss emellanåt, det är skönt att få lite pepp då och då. Nu sover barna gott och då är dom som finast. Jag störtar strax, och är inte lika övertygad om att jag är lika söt...
